Han föddes 1953 i Algeriet, då en fransk nybyggarkoloni med flera hundra tusen emigranter från Europa. Norbert växte upp i staden Sidi-Bel-Abbess med sin familj. Han minns barndomen som trygg och harmonisk, även om ett blodigt inbördeskrig härjade i landet. Det var farligt att vara europé i Algeriet. När självständigheten var ett faktum bestämde sig Norberts far för att fly med sin familj. Planen var att ta sig till kuststaden Oran och sedan vidare till Marseille. Tidigt en morgon lyckades han föra familjen i säkerhet, den sista biten eskorterad av främlingslegionen.
På hösten flyttade familjen till Grenoble där Norberts moster bodde, och det var här han upptäckte sin kärlek till konst. Hans teckningslärare i mellanstadiet såg tidigt Norberts talang och bjöd in honom till en kurs i krokiteckning. Kruxet var att man var tvungen att vara myndig för att få teckna av nakenmodeller om inte föräldrarna gav sitt samtycke. Norbert fick mammas och pappas tillåtelse, om än med viss tvekan. Efter estetisk linje på gymnasiet lyckades han – mot föräldrarnas vilja – komma in på
École des Beaux Arts i Grenoble. Själv var han övertygad om att bli konstnär. Hans far ville bestämt att han skulle söka sig till franska järnvägen, SNCF, på den tiden en garanterat trygg anställning.

Men det blev konststudier, ivrigt uppbackade av storasyster, en av Norberts viktigaste mentorer i livet. 1977 flyttade han in hos en kamrat i Grenoble, och där fanns också en svensk flicka. Kärlek uppstod och Norbert följde med henne hem till Sverige. 1979 gick flytten till Uppsala där Norbert försörjde sig som trädgårdsmästare, frilanstecknare och grafiker på Sveriges Television. Efter Uppsala blev det några år i Lund och Göteborg och så småningom Skövde, där han på allvar etablerade sig som konstnär.

De första åren i Sverige var Norbert Roblés bildvärld mörk, hotfull och politiserad. Kafka, Strindberg och Bergman var viktiga inspirationskällor. Men världen ljusnade och Norbert hittade tillbaka till sina rötter och Medelhavets ljus och färger. Och sin fascination för masker. Teatermasker, lösnäsor; attribut för att dölja sin identitet, gestalta karaktärer, skydda sig mot onda makter, uttrycka anonyinitet, bekräfta sin sociala ställning eller kort och gott utstråla spänning. Efter hand har bilderna blivit mer och mer avskalade, stiliserade, men maskerna finns där. Som primitiva ritmasker. Eller som den karakteristiska bildväven som ofta återkommer i hans verk.

Efter många år i Lund, har kärleken fört Norbert till sitt nya La Grande Bleue. Mitt i Öresund, på den lilla ön Ven, blickar han numera ut över havet från sitt ateljéfönster. Han har hittat hem, säger han.